Historia

1987, 4 år gammal var jag och mina syskon och handlade tillsammans med min mamma. På väg ut från affären så mötte min mamma en bekant, hon nämnde att dom hade två kaniner som vi kunde få ta över. Minns att jag stod och hoppades att mamma skulle säga ja. Vilket hon gjorde! :)
Min första kanin, Fiffie en hermelin hona flyttade in tillsammans med mina syskons kanin Mimmi.

Ett par år senare fick vi höra att det fanns något som "Kaninhoppning" vi anordnade en tävling med pappersrosetter vi hade gjort själva tillsammans med grannbarnen. Och stackars kaniner! Vi visste absolut ingenting vad kaninhoppning var, och fast ju inte direkt google på den tiden ;) Vi satte fast tvärgående pinnar med hjälp av stenar i ändarna, ca 10-20 cm höga och vinnaren var den som hade bäst tid.
När jag var ca 8 år gammal följde vi med grannen på kaninhoppning på hoppträning samtidigt som hennes föräldrar ställde ut kaniner, efter det var jag fast. Åkte sedan hem och byggde hinder! 1993 stod jag med min kanin vid starthindret för första gången. Åkte hem med en grön rosett, den finaste rosetten jag någonsin sett! 5:a kom vi, var så stolt! Prins Triofos Bus var min kanin som jag tävlade med för första gången, och blev min allra bästa vän. Minns fortfarande hur hans päls känns hur det var att klappa och kela med min underbara vän Bus <3

Våren 2004 i Lindesbergs ishall är en helg jag sent kommer glömma. Min kanin Valentinos Busig Men Söt "Mumin" hade inte gjort många elitstarter och nollade finalen och kammade hem ett silver i rak SM! Senare blev han även Great Champion och förutom en riktigt bra hoppare så var Mumin en av de absolut goaste och snällaste kanin som jag mött :)

Har haft många härliga minnen tillsammans med mina kaniner som inte får plats att nämna här. Och helt underbara vänner som förgyllt alla tävlingar jag varit på... Emelie Persson som jag kunnat gråta ut hos över pojkvänner, när vi blivit sams och när min kära Bus avled, hon har betytt mer än vad hon säkert vet om och någonsin anat :) Hade sjukt jobbiga år i skolan under några år, och att få tillbringa helgerna med Emelie och självklart kaninhoppningen var det enda som gjorde att jag tog mig igenom skolan/mobbning. Underbara människa, tack!  

Och inte tala om Helena Randefelt! Haha B1 och B2, så många härliga minnen. Så lika, fast ändå så olika skulle man nog kunna säga om oss. Lever båda två ganska stressig liv idag, men varje gång jag träffar min bästa vän så är det alltid ett kärt återseende <3

Och alla andra i ÖLKH! Tack för alla härliga minnen och allt kul vi haft ihop. Och då menar jag ALLA goa klubbkamrater! Idag är det inte många kvar som tävlar, ni är saknade!